Below are the 7 most recent journal entries recorded in spegel's LiveJournal:

Friday, December 10th, 2004
3:51 pm	Fördömda vare alla planer. Jag hade vässat ena glasögonskalmen mot den grova stenväggen och förberett mig på att hugga och hugga och hugga mot den fångvaktare som jag räknade med skulle komma med mat. Det kom aldrig någon fångvaktare. Kvällen föll och allt som hördes var vindens sus och ugglor som hoade utanför mitt fängelse. Där stod jag frusen och darrande i skrynklig tweedblazer, med mina vässade glasögon, halvblind, hungrig och miserabel, och väntade på att få sänka den vässade skalmen i mjukt kött, se blodet sippra fram mellan mina fingrar och känna segerns sötma mätta min tomma mage. Men det kom ingen fångvaktare. Natten förgick och jag var till slut tvungen att förrätta mitt tarv i ett hörn och sedan sjunka ned på det stampade jordgolvet. Jag fantiserade om död, förnedring och läderklädda inkunabler, men föll med tiden i djup sömn. När jag vaknade igen föll dagsljuset nedför trappen och jag insåg att någon måste ha låst upp dörren. Jag trevade mig uppför stegen på skakiga ben och kom ut i solskenet. Jag har ingen aning var jag befann mig någonstans, men vid en förtorkad trädstam utanför stenladan där jag suttit fängslad stod en åsna förtöjd som en jolle vid vågbrytaren i Pireus hamn. Jag satt upp och lät den föra mig därifrån. På vägen passerade jag bönder som gick och harvade på åkrarna och jag har ingen aning om var jag befann mig. Jag lät åsnan bära mig dit den ville och red i ett par dagar till dess jag nådde Åkersberga. Där tog jag en droska till min våning. Dörren var uppbruten och nödtorftigt lagad med snöre och metallgem. Inget här inne verkar emellertid saknas. Nu måste jag sova. Jag är så trött. (Comment on this)
Wednesday, December 8th, 2004
6:11 pm	Fången! Det är söndagen den femte december (?) och jag skriver detta på en papperslapp som jag tänker kasta ut genom fönstret med anvisningar om hur texten ska kunna skrivas in så att den når er. Jag vaknade i natt av ett åskväder, trodde jag. Jag reste mig upp och gick fram till fönstret. Det var helt svart ute, inte ens en gatlyktas sken kunde jag se. Jag öppnade fönstret för att få lite frisk luft. I samma ögonblick som jag hakade av haspen for fönstret upp och en hand grep tag i mig. Allt blev svart. När jag senare vaknade till befann jag mig instängd i en vagn utan fjädring, bunden till händer och fötter och försedd med ögonbindel. Vagnen skumpade på i ett par timmar, sedan fördes jag ut i ljuset och befriades från repen. De kastade omedelbart ner mig för en trappa. Jag har tagit av bindeln, men jag kan inte se något i denna jordkällarskrubb annat än ett gallerförsett fönster högt upp. Jag skriver detta på en lapp jag hade i kavajfickan. (Ja, jag sover alltid med kläderna på. Det är praktiskt vid tillfällen som detta, som inträffar oftare än jag skulle önska.) Gud vet var jag befinner mig. Men jag har en plan. (Comment on this)
Tuesday, November 30th, 2004
2:40 pm	Apekatter! Jag tänker köpa dynamit och spränga tvätteriet i luften. När jag kom in där trodde jag att jag skulle mötas av tvätterskan och hennes hejdukar, inte av en hop förrymda makak-apor från Sumatra. De hade skitit på all tvätt och klättrade runt i salongen, drog kunder i håret och betedde sig som lägre primater. Det påminde mig om när jag träffade den lägre primaten av Moskva. I Moskva finns det tre sorters primater: Övre, lägre och sekulära. Den lägre primaten är den som har till uppdrag att skura trapporna på kyrkan. Jag snubblade på denna trappa, strax under vitlökskupolen, och fångades upp av en glestandad karl i solkig kaftan, som presenterade sig som den lägre primaten. Han bjöd hem mig på vitkålssoppa och vodka, och även om den inte gick upp mot Östgöta Sädes var det på det hela taget en angenäm bekantskap. Hade bara hans syster varit lite mindre behårad, så, men vad kan man vänta sig av systern till en primat. Jag befann mig i Sovjetunionen på genomresa och hade inte tid att utveckla bekantskapen närmare, men jag bär än idag ett tagelgrovt hårstrå i en berlock under min undertröja som ett minne av Svetlana, sweet Lana, Streetlane. (Hon gick understundom på Moskvas gator, sade hennes bror med en generad viskning.) Fortfarande har jag inte vågat bege mig till Dr Nielsen och Wilson är ännu försvunnen. Jag dricker mig till sömns om kvällarna. Gråt en skvätt för mig, käre läsare, du med. (Comment on this)
Sunday, November 28th, 2004
12:14 pm	Nielsen est mort. Vive Nielsen. Jag kom icke åt att skriva i går, av skäl som jag nedan redovisar. Så här var det: Jag gick Öfre Kammakargatan ned för att avlägga ett besök hos Dr. Niels Nielsen. När jag passerade S:t Görans kapell började klockorna ringa och en liten tös jag aldrig skådat förut dök opp ingenstans ifrån och drog mig rockärmen. --Herrn, herrn, det börjar snart. Hon såg alldeles utmärglad ut, som vore hon icke av denna världen, och jag visste icke vad jag kunde göra annat än att låta mig dras med. Kapellet var övergivet sånär som en gammal präst i en dammig, skrynklig ämbetsdräkt och silverelva som stod och betraktade en öppen kista. Jag vände blicken mot den lilla flickan för at fråga henne vem den döde var, men hon hade lyckats smita iväg utan att jag märkt det. Den gamle prästen vände sig mot mig och vinkade mig närmare. Jag tog de sista stegen fram till kistan och fann att det var Dr. Nielsen som låg där, samme man som jag just varit på väg att besöka. --Hur dog han? När skedde detta? var allt jag fick fram när förstumningen flydde mina läppar. --Jag vet icke. Jag känner icke hans namn, svarade den gamle. Men jag tror att han höggs ned på öppen gata av en galning. Jag satte mig ned för att begrunda Nielsens öde. När jag såg opp igen var den gamle försvunnen och jag var ensam med liket. Jag studerade stackars Nielsens anlete närmare och plötsligt var jag inte lika säker längre på att det var Nielsen. Jag knäppte rocken igen och lämnade kapellet. Sedan gick jag hem. Jag fruktar att besöka Dr. Nielsen nu för att se om han ännu befinner sig i livet. Om han gör det, vem låg då i kapellet? Och hur kan jag veta att det är han och inte något annat som har tagit hans plats? Jag måste lämna in min rock på tvätteriet. På något sätt har vänster ärm blivit nedfläckad av något som liknar blod. (Comment on this)
Friday, November 26th, 2004
1:39 pm	Inget spår efter Wilson Wilson kan dra åt helvete. Jag har jagat runt hela Gamla stan efter kanaljen. Alla har hört talas om honom, ingen har sett honom. Jag gick till droskstallet och pressade en silverdaler i överkuskens valkiga näve, och fick veta att en man vars signalemang passade som handen i Wilsons handsko hade tagit en hyrvagn till Drottningholm i går eftermiddag. Nu ger jag blanka helvete i karln, han får klara sig bäst han kan. Jag har annat att tänka på. Strax innan jag gick till sängs i går kväll knackade det på min dörr. Jag skickade Jean att öppna, men det fanns ingen där. Hela trapphuset var dock fullt av blod, så något måste ha hänt men det vete gudarna vad. Jean skickade efter pigan att vaska opp innan hyresvärden fick se det, och särskilt innan någon hann se vad som skrivet var på fönsterrutan på halvplanet nedanför min våning: Dina dagar är räknade. Ha, mene mene tekel och det där. Mig skrämmer de inte, men jag tillstår att jag bär runt på en revolver när jag rör mig på staden i dag. Jag undrar om Wilson på något sätt är inblandad. I kväll skall jag äta ärter och struvor och därtill ett glas varm arrakspunch. Jag måste höra vad Doktor Nielsen tror om det hela. Förbaskat obehagligt är det. (Comment on this)
Thursday, November 25th, 2004
1:23 pm	De tredskas, de tredskas, ammoniterna. Jag steg opp arla denna dag, i akt och mening att bege mig till gäldstugan och frita min kompanjon, Wilson. Wilson är en lustig filur. Jag träffade honom för tre år sedan, på min femtionde födelsedag, då jag firades av släkt och vänner på Conditorie Hvetekatten. Wilson hade råkat passera utanför i det täta snöfallet och steg in när han såg champagneflaskorna korkas opp. Han var törstig som alltid, Wilson kan inte motstå champagne, det förstod jag redan samma stund jag såg honom första gången. --Kamrat! hade han utbrustit, gamle hedersknyffel, ni ser inte ut att vara en dag äldre än trettio! Jag föll för honom omedelbart och tryckte honom till min barm, vad annars kunde jag göra. Det är något visst med polisongförsedda smickrare, de låter alltid mycket mer trovärdiga. Jag undrar om det beror på att de liknar apor mer, apor kan icke ljuga, det har vetenskapen nöjaktigt bevisat. Sedan den dagen har vi delat bröd och salt, lidit i vått och torrt, njutit samma kvinnor och opplysts av samma talgdankar. Det var inte förrän han började bege sig till Monte Carlo som det gick utför. Jag försökte hejda honom genom att övertala honom att dricka brunn i Marstrand i stället, men det ledde endast till att han fick kolik, stackars karln, och satsade etter värre. Men Wilson var inte kvar i gäldstugan när jag nådde dit, och vaktkonstapeln vidgick inte att någon vid namn Wilson någonsin hade suttit på stugan. Han visade mig till och med det uttryckliga meddelandet från häktesledningen som lydde "Ingen vid namn Wilson har någonsin suttit häktad här", daterat igår. Wilson är borta. Vad gör jag nu? När jag avslutat denna flaska champagne ska jag överväga mina möjligheter. (Comment on this)
Wednesday, November 24th, 2004
5:03 pm	Avgudar vartän jag skådar. Det regnar ute, och jag försöker desperat att förstå varför. De hade lovat minusgrader även i denna del av landet, men det löftet var inte mer värt än det blod som strömmade i löftesgivarens ådror. John Pohlman, jag vet var du bor. Jag har skådat dina hundar lufsa runt på åkrarna, jag har hört dina andetag i nattens mörker, jag har mediterat över det storblommiga mönstret på din sänghimmels rund. I aftonlampans sken verkar allt så enkelt, jag sitter ned och bläddrar förstrött genom min psalmbok i förtvivlad jakt på något uppbyggligt. Men icke, inget alls, och jag begriper icke varför. Ute hörs ljudet av jägarna. De närmar sig, och allt jag har att bjuda dem på är bly och Löfbergs Lila. (Comment on this)